|
<Tillbaka
Ett brev om ett emigrantsällskaps olyckliga öde
"Vår
resebeskrifning är så obegriplig och svår, att jag hvarken med munnen
eller pennan kan uttrycka"
|
Av Kjell Nordqvist
Tidigare publicerad i "Karlskoga Bergslag förr och nu 1968" |
År 1849 begav sig fyra ynglingar från vår bygd
till Amerika. De var de första
härifrån som såg den nya kontinenten. Tre av dem tillhörde samma syskonkrets:
Peter, Erik och Anders Petersson från Herrnäs I Bjurtjärn.
Peter var förmodligen den som tog initiativet till resan.
Han hade varit I tjänst hos sin morbror, talmannen I Kärne, och där läst
fascinerande berättelser om guldrushen i Kalifornien, publicerade I
Aftonbladet. De fyras resa
var ämnad att bli en guldgrävarexpedition.
Dock kom bara tre fram till de hägrande guldfälten.
Erik Petersson valde att stanna i Mellanvästern som timmerhuggare.
Under en timmertransport nedför Mississippifloden fann han en vacker
plats, där han beslöt att grunda en koloni.
Han mutade in jord och skrev så övertygande till brodern Jacob hemma i Bjurtjärn om en farmares möjligheter
i Amerika att denne tillsammans med
sin familj och ett flertal bekanta gav sig åstad.
Det var på våren 1853. Utan
att invänta folket hemifrån reste Erik Petersson till Sverige för att
intressera ännu flera för kolonisationsföretaget in Amerika.
I april 1854 återvände han som anförare för en utvandrargrupp på
omkring 200 personer. Det
blev en resa fylld av tragik.
Koleran rasade in Nordamerika, och en mycket stor del av resenärerna mötte
en snabb död i det nya landet.
Endast en spillra av sällskapet nådde slutmålet vid Lake Pepins strand
i Wisconsins västra utkanter.
Jag har i en tidigare årgång av denna skrift (1962,
sid. 70) berättat om dessa händelser, om vilket åtskilligt hade kunnat
inhämtas i gamla tidningslägg, i pionjärlitteratur och andra källor.
Jag anade då inte att det fanns ett material, som på flera punkter kunde
ge mera inträngande detaljer från den olycksaliga färden än tidigare kända
källor. För halvtannat år
sedan återfann sekr. i
Svenska Pionjärhistoriska Sällskapet, E. Gust. Johnson i Chicago, ett
brev från en ung kvinnlig deltagare i Erik Pettersons resesällskap.
Det hade suttit i en pärm i hans samlingar ett trettiotal år.
Mr. Johnson skyndade sig att översätta det till engelska och
presenterade det i Pionjärsällskapets tidskrift The Swedish Pioneer.
Nu bör våra läsare också bli bekanta med det.
Brevskriverskan hette Christina Lovisa Eriksdotter,
och det var den 15 juli 1854 hon från Chicago sände bud till de
hemmavarande om de olyckor som drabbat utvandrarna.
Allt hade varit så obegripligt svårt, att hon varken med munnen eller
pennan tyckte sig kunna uttrycka det.
Över havet "gick det lyckligt
nog", skrev hon. Det
stormade i tre-fyra dagar i början och sjösjukan var svår, men sedan
blev det bättre. Resenärerna
hade mat med sig och fick också kost på båten så att man "just
icke led någon nöd".
Att vara utan mjölk var dock besvärligt, och långsamheten på skeppet
besvärande, likaså samvaron med tyskar och irländare - det utbröt ofta
slagsmål ombord. De som hade
minderåriga barn med sig hade svåra dagar.
Mässlingen härjade, och elva barn blev sjukdomens offer.
Vid landstigningen i Quebec sjuknade två äldre
medlemmar av ressällskapet, Nils från Herrnäs och Vilhelm i Kärne.
De placerades i karantän på en ö utanför staden och avled där - det
var början på de fasor som sällskapet skulle få uppleva.
"Det var Midsommersdagen
som vi reste från qvedbäck", meddelar brevskriverskan, "då
var det så brådtom och sånt
häfvande med koffertar och saker".
Anders - det var Christina Lovisas fästman - började bli dålig, "och
han hade sedan ingen hälsodag.
Jag sörde och grät många gånger på vägen och på hafvett att han
skulle gå ifrån mig och bli kastad i böljorna, om det händt så var
det altid min föresats att följa honom och hoppa i sjön". |
|
Eric Petersson från Herrnäs, som förde den stora utvandrarskaran
till det nya landet, av brevskriverskan kallad "vår
förman"
|
Ett dygn tog resan med ångbåt till Montreal.
Efter två dygns uppehåll där fortsatte man till Hamilton och kom dit
efter tre dygn. Det var varmt
och trångt, och resenärerna fick sitta och ligga om varandra.
Anders hade huvudvärk och bröstvärk, och hans flicka fick sitta bredvid
honom och vaka hela nätterna.
Från Hamilton gick resan vidare "på
rallväg" flera hundra mil till Chicago,
"Vi var i vagnarna
i fyra dagar och då börgade svenska gossarna att stupa den ena efter den
andra på några timmar voro de döda och fick släpas ur vagnarna som
kretur, det var många hushåll som fick följas åt både maka och barn".
Anders blev allt sjukare, Christina Lovisa "satt
och hölt honom i knäett med hufvudett och ryggen att han intett skulle
skaka honom så myckett".
Då man kom fram, bars Anders ut ur vagnen och lades
på bryggan. Där låg alla
emigranterna om natten, både friska och sjuka.
Dagen därefter - den 6 juli - fördes Anders och hans kamrat Vilhelm från
Granåsen i en sjukvagn till ett sjukhus, och dit fick deras anförvanter
och vänner gå och se till dem när de ville.
"Det var så beskedligt folk
som sjötte dem att om någon möjlighet varitt så hadde de blifvett
friska men det var omöjligt och det var väl vårt öde att genomgå".
Anders "yrade
alla dagarna intill sista dagen".
Christina Lovisa var hos honom både natt och dag.
"Han talte så mycket om
hemmett om sina bröder och förälldrar både i yran och sedan sista
dagen han lofvade mig att han skulle bedja gud att jag skulle få snart
komma efter, som är min största önskan jag har nu intet stöd på
jorden mer".
"Han
talte till sista minuten och tog afsked af mig fast båsde händer och fötter
voro stela, hans ögon stod spända på mig tills jag var tvungen att
tillsluta den 12 juli kl 7 på aft tog han det sista adetagett, det var en
afton som öfvergick alla aftnar jag öfverlefvatt".
Christina Lovisa köpte en ny svepning åt den döde,
och dagen därpå kördes han i likvagn till kyrkogården och begravdes
– det kostade ett pund sterling.
"Wilhelm i Granåsen blef hans
följeslagare i kyrkogården".
Av Christina Lovisas brev får man i fortsättningen
veta, att hon i Chicago sammanslog sitt lilla hushåll med en medresenär
vid namn Ann Lisa. De hade för
avsikt att stanna i staden, där ett par svenska flickor lovat att skaffa
dem "syning", så att
de kunde tjäna lite pengar.
De kände sig så matta och usla, att de tills vidare inte vågade ta någon
tjänst. De flesta av sällskapet
reste nog vidare till Moline, men dit tyckte flickorna, att det var för långt.
"I det
nognaste" försökte brevskriverskan ge de hemmavarande beske om
vilka som var "med döden afgågna".
Efter endast några timmars sjukdom hade många av dem fått sätta livet
till, plågade av krampdrag, men "Anders
och Vilhelm i Granåsen hadde feber och bröstverk".
"Ängström" hade
avlidit och "Eric Ersmor i
Rosensjö och gubben, Mellkers gumman och dotter, Sjöttens Lovisa och
Lingren, Britta och Gustaf i Stenbäcken, Petter i Brickegården, Fia på
lunne, Magnus i Utterbäck,
Nils piga på härnäsett, Eric Persmor, Paflus hans hustru, eric Jonson
hans hustru barn i Kolfalla, Petter Nilsson vid Taflan, Reginas man, Jacob
i Kärne Anders i Forsnäs och deras piga, och många flera som jag intett
kan namnge och som ligga på sjukhusett".
Mannen till höger är kolonigrundaren Erik Petersson och bredvid honom
står Jacob Petersson
Av de namn som brevskriverskan nämner i sin gripande
berättelse låter sig flertalet identifieras med hjälp av längden över
dem som fick utflyttningsattest till Amerika under vinterhalvåret
1853-1854. De båda männen,
som avled på karantänsön utanför Quebec var Nils Nilsson från Herrnäs
i Bjurtjärn och Vilhelm Otterström från Kärne, f. 1835. Ensligt A.G.
Pettersson skulle Nils Nilssons hustru och barn ha dött vid framkomsten
till Chicago.
Kamraten, som brevskriverskan delade hushåll med i
Chicago, var av allt att döma Anna Lisa Nilsdotter från Våtsjötorp, f.
1829. Hon blev gift med
farmaren Anders Nilsson i Paxton, Illinois, en utvandrad bjurtjärning,
som finns biograferad i A.G. Petterssons bok "Månnsläkten".
Han var bror till nyssnämnde Nils Nilsson.
"Wilhelm i Granåsen" var utan tvivel
identisk med Erik Vilhelm Petersson, f. 1827, som hade sin far i Gransåsen
men själv vid tiden för utflyttningen hade sin hemvist i Björkmo.
"Ängström" hette Erik i förnamn och var född 1803. Före avfärden till Amerika sålde han sitt hemman i Dalsmund för 6 666 riksdaler, vilket torde ha gett honom reskassa nog för honom själv, hustrun och fyra barn. Enligt en uppgift från hösten 1854 avled förutom husfadern också hans hustru och två söner vid ankomsten till Chicago.
"Eric Ersmor i Rosensjö" hette Anna Jansdotter och var född 1823. Hon reste tillsammans med maken, som avyttrat sitt hemman i Rosensjö, tre barn och svärfadern Erik Jonsson, f. 1794 ("gubben"). Med "Melkers
gumman" avses tydligen Anna Andersdotter, f. 1796 och utrest tillsammans med maken Nils Melkersson, skräddare i Kärne. Dottern, som nämns bland de döda, var Gustava, f. 1839. En annan medlem av denna släktkrets skymtar i brevskriverskans förteckning, dottern Regina. "Reginas man", som också var ett av
koleraoffren, hette Johan Jonsson och var torpare från Granåsen, f. 1829.
"Sjöttens Lovisa" var måhända Lovisa Ersdotter, f. 1815, med sin make Erik Persson utflyttad från ett torp på Hållsjötorps ägor. Vem "Lingren" var är ovisst. "Britta och Gustaf i Stenbäcken" var barn till bergsmannen Olof Olsson i Stenbäcken, födda 1833, resp. 1831. "Petter i Brickegården" kan vara identisk med Petter Persson, f. 1825, en inhysesman, som utskrevs till obestämd ort 1853. "Tia på lunne" var Olof Olssons i Lunedet dotter Sophia, f. 1831.
"Magnus i Utterbäck" var en bergsmansson med efternamnet Magnusson, f. 1819. "Nils piga på Härnäsett" hette Carolina Olsdotter.
"Eric Pers mor" var av allt att döma ledarens (brevskriverskan benämner honom "vår förman") egen mor. Några nunnor lär ha tagit hand om henne i Chicago, och enligt efterlevande blev det
aldrig känt, var hon dog och begravdes.
"Paflus hans hustru" synes ha varit en undantagare och gjutare från Esphöjden vid namn Paulus Edberg och hans hustru Maria Ersdotter, födda
1812 resp. 1810. De hade fyra barn med sig, då de for. "Eric Jonsson hans hustru barn i Kolfalla" kan identifieras som en torparfamilj, utskriven från Dalsmund (dit Kolfalla hör). Familjefadern var född 1821, hans hustru Maria Olsdotter I827 och dottern Anna 1851.
Med "Petter Nilsson vid Taflan" avser brevskriverskan undantagare Petter Nilsson, f. 1811. Han hade rest ut med sin tolv år
äldre hustru Margareta Jansdotter. "Jacob i Kärne" hette Olsson i efternamn. Han var född 1830, växte upp på ett bergsmanshemman i Granberga och hade vid tiden för utflyttningen drängtjänst på talmansgården i Kärne.
"Anders i Forsnäs" - arrendatorn Anders Andersson, f. 1818 - reste tillsammans med sin hustru Cajsa Ersdotter, f. 1813, och styvsonen Erik Edvard, f.
1840. Hustrun blev i Amerika omgift med Gustaf Hedström från Bregårdstorp, också han tillhörande resegruppen, och bosatt i den koloni som reseledaren grundade. Styvsonen, som i det nya landet kallade sig Aleck E. Johnson, hade stor framgång som järnvägs
och fartygsagent och bosatte sig omsider i New York, där han var huvudombud för Skandinaviska Amerikalinjen. Han fungerade också som svensk konsul en tid och var den förste direktören för svenska handelskammaren i New York. En stor del av sin enorma förmögenhet placerade han i konst, och ingen svenskamerikan torde ha haft en större konstsamling än han.
Anders Anderssons piga, ännu en av de många, som fick sätta livet till för farsoten, hette Maja Cajsa Stök. Hon var född 1836 som dotter till en hemmansbrukare i Immetorp.
Brevskriverskan själv kan vi inte återfinna i vår
förteckning över de karlskogabor som begav sig till Amerika 1854.
Det är troligt att hon hade sitt hem utanför Karlskogas gränser - i
brevet nämner hon anhöriga i Örebro. Men det är ingen tvekan om
vem hennes fästman var.
Brevet, som E. Gust. Johnson, återfann bland bortglömda papper i
Chicago, är inte en originalhandling utan en avskrift, som gjorts i samband med en arvstvist år 1860.
Bergsman Eric Carlsson i Dalsmund har på slutarket intygat, att
avskriften är lika lydande med originalet.
Av en anteckning i brevhuvudet framgår det, att avskriften visades upp vid tinget i Källmo den 7 mars 1860.
Tingsprotokollet gör det klart, att Christina Lovisas fästman var
bergsmanssonen Anders Andersson från Granberga, född 1821.
Kärande vid rättegången var hans bröder Erik Andersson i Mörtbäcken,
Olof Andersson i Granberga och Gustaf Andersson i Granåsen.
Den sistnämnde refererar Christina Lovisa till i slutet av sitt brev, där
det heter: "gode Gustaf glöm intet det du lofvade mig när jag tog afsked".
Svarande var Anders Anderssons bror Carl Johan, bergsman i Granberga.
Han hade utfärdat en skuldsedel till Anders Andersson före dennes avresa
till Amerika, och det var den som orsakat tvistemålet.
Böcker hava sina öden, heter det. Brev. likaså.
Prof. Johnson har berättat att han på 30-talet fick avskriften av
Christina Lovisas brev av sin kollega vid North Park College i Chicago,
professor Lund. Denne hade i
sin tur fått den som gåva av en Mrs. Söder i Brockton, Massachusetts.
Denna Mrs. Söder har visat sig vara dotter till nyssnämnde Gustaf
Andersson. Hon reste till
Amerika 1889. En släkting
till henne, fru Hilda Löfgren på Ekehjelmsvägen i Karlskoga, vet att
Mrs. Söder var ivrig missionsvän, och det var tydligen därigenom hon
kom i kontakt med prof. Lund, som verkade vid missionsförbundets college
i Chicago. Tack vare att hon
överlämnade avskriften till gästen från Chicago, har vi nu möjlighet
att ta del av det brev, där Christina Lovisa Eriksdotter så utförligt
berättar om vad som hände 1854 års emigranter, då de anlände till
Amerika.
Om brevskriverskans öde efter det hon skrev sin
tragiska rapport till de hemmavarande, är oss ingenting bekant.
Kanske kom hon över sin tunga sorg och fick en dräglig lott i det ny
landet, som hon i sitt brev beskriver som "ett
godt land" med "så
godt och beskedligt Folk att
dess make icke fins i sverge".
"Den som lyckligt kan komma
hit och uthärda öfver första
året kan intett bättre få".
Men hon vill varken råda eller avråda någon att resa över.
Man måste betänka, att det är svårt att leva, där man talar ett främmande
språk, även om det finns många svenskar i ens närhet och svensk kyrka
och svenska präster, som kan vara en till tröst.
Man bör resa tidigare på hösten och direkt från Göteborg på
amerikanskt fartyg till New York eller Boston, menar hon.
"Det är de som har rest den vägen
i år och icke har liditt någon fara men den vägen som vi har rest är
icke många som kan uthärda; det har vi att tacka vår förman för som förde
oss den olyckliga vägen".
|