<Tillbaka

Minnen att leva på

Nedtecknat av dottern Jean Björk 2003

  

Med orden ”Jag skriver inte detta för att jag har uträttat något storverk, utan enbart för att mina barn en gång kan få läsa hur en människas liv kan gestalta sig” Så inledde min Mor de först nedskrivna raderna där hon berättar om sina levnadsår. En januaridag 1941 skrev hon ned sina tankar, som dök upp i minnet, om gångna år i äktenskapet, om sina syskon och om mor och far, om vilka arbetssysslor hon utfört och naturligtvis om det stora äventyret att företa en resa till Amerika.

När hon också skriver "Vad mycket det är att minnas från olika platser, på dem kan man leva de återstående åren och med dem glädja sig över att fått se lite av världen" är hon endast 45 år gammal. Hon kan absolut inte ha en aning om att hon nästan har ytterligare 50 innehållsrika år att leva . Hon avled 94 år gammal.
Här kommer en återgivning och ett sammandrag av vad hon själv nedtecknat om sin ungdomstid, samt muntliga berättelser från de senare levnadsåren.

Mor kom från en familj med 6 flickor och 1 pojke vilket betydde att så snart de avslutat sin skolgång skulle de ut i arbetslivet och försörja sig.
Hon var född i Västanfors församling, 1896, men var uppvuxen vid Morgårdshammars bruk som tillhörde Smedjebackens församling, Norrbärke, alltså en dalkulla.
Med förtjusning och med en viss stolthet brukade hon berätta att hon som barn iförd Rättviks bygdedräkt medverkade med sång i Smedjebackens barnkör. De fick resa runt och göra kyrkokonserter.
Vid ett tillfälle sjöng de för dåvarande kungen Gustav V som då bjöd kören på saft och bullar.

Livskamraten

Min Far, född 1894, i Karlskoga församling var en äventyrslysten och vetgirig ung man när han som 19-åring gick ombord på ett fartyg till Amerika 1913.
Han tillhörde en familj som bestod av tre pojkar och tre flickor.
I delstaten Nebraska fanns en moster och kusiner som han besökte innan färden fortsatte vidare västerut. Längst ut mot nordväst till ön Vancouver Island, Kanada, hade hans äldre syster Natalia flyttat med sin make som också var ifrån Karlskoga.
Far hade nog inte tänkt sig vaska guld men att erhålla ett välbetalt arbete var målet. Som många emigranter utan kunskap i Engelska språket blev han avlurad sina pengar av en förslagen Irländare som lovade bort ett rallarjobb som inte fanns. För att kunna ta sig tillbaka från urskogen till civilisationen utan pengar var enda möjligheten att försöka tjuvåka på något tåg., det var inte helt lätt eftersom vid upptäckt blev de avkastade.
Med olika ströjobb bl.a. som cowboy (där han lyckades med att tämja in en vild häst) kom han så småningom till storstaden Chicago och erhöll där ett arbete som snickare på ett husbygge. Efter att i 5 års tid fått uppleva div. äventyr och hårt arbete beslöt han sig för att resa hem till Sverige.
Farmor som inte fått några brev från sin son under dessa år trodde inte sina ögon när han kom in genom dörren. Hon hade ju befarat att något hade hänt honom och väntade sig inte få se honom igen. Han hade nog varit bra nära döden, då en skallerorm ålat sig upp och lagt sig på hans bröstkorg, när han låg och sov i ett tält. En kamrat som såg faran sköt ihjäl ormen med sitt gevär.

Äktenskap

Den fruktade influensan, ”Spanska sjukan”, skördade sina offer detta året 1918. Trots förbudet att ordna offentliga danser, på grund av smittorisken, träffades danslystna ungdomar på Bofors Samlingshus på lördagskvällarna för att dansa. 
I en snygg modern kostym, nyss hemkommen från Amerika, och dessutom en god dansör, var det ingen svårighet för Far att förtrolla Mor en sådan kväll. Tycke uppstod och i september 1919 sammanvigdes de i Västerås Domkyrka.
Morfar var då bosatt där med sin nya hustru. De båda nygifta insjuknade svårt i influensan men klarade sig turligt nog, däremot avled en syster till Far.
De köpte sig ett tvåvåningshus i närheten av Rävåsen med möjlighet för Farfar och Farmor att bo tillsammans med dem. Några år gick och efter 8 månaders militärtjänstgöring i Örebro blev det vissa svårigheter att finna ett bra arbete för Far. Det behövdes ingen övertalning när han föreslog en framtid i det förlovade landet Amerika, bohaget såldes på auktion till Fars biljett och i februari 1923 gav han sig iväg för att tjäna ihop pengar till Mors biljett. Redan samma år i oktober var det hennes tur att borda Svenska Amerika Linjens passagerarfartyg till New York.

Gemensamma Amerikaår

Hos en miljonärsfamilj fick Mor plats som kokerska och för att ytterligare öka på ekonomin fick två svenska män bo och äta mot betalning hos dem. Hon tog också emot diverse sömnadsarbeten som hon utförde i sin fina symaskin.

Innan Far blev arbetslös hade han ännu en gång svävat i dödlig fara. På en arbetsplats vid bygget råkade han trampa och skada sig på en rostig spik vid ett tillfälle och vid en annat fått svåra magsmärtor av blyförgiftning när han druckit vatten ur nya vattenledningar. Dramatiken kring blodförgiftningen som han erhöll av den rostiga spiken berättade Mor om många gånger. Penicillinet var ännu inte uppfunnet så det enda som fanns att tillgå var en gammal huskur som Doktorn rekommenderade. Dygnet runt skulle Mor se till att såret blev inlindat i varma grötomslag, detta skulle dra ut det onda, och efter en vecka med hög feber kunde man se en förbättring 

Hemresan

Svåra tider och hemlängtan som blev för stark gjorde att Mor tog oss barn med sig och reste hem till Sverige med båten Drottningholm 1936. Året efter kom Far och återförenade sig med familjen. Tiderna hade dock plötsligt förbättrats i Amerika och han var helt inställd på att få ta sin familj med tillbaka, det hade säkert hänt om inte mullret från det påbörjade Världskriget satte stopp för de planerna. Det kändes tryggare att stanna hemma i Sverige och han erhöll ett välbetalt arbete vid AB Bofors Tack vare sina kunskaper i Engelska språket och därmed kunde läsa div. instruktioner som fanns om installationer av maskiner blev han maskininställare för automaterna i Bergverkstäderna.
  
För att lösa bostadsfrågan, tills vidare, gick han med på att tillsammans med Mor åtaga sig vaktmästarsysslan vid Bofors Tjänstemäns Klubbhus i Labbsand.
  
Det var stor brist på bostäder med bekvämligheter och omställningen blev enorm för familjen när de flyttade in i en sommarstugsliknande bostad utan el eller vatten och med ett avlopp som frös vintertid, samt ett utedass. Telefon fanns inte heller och endast vedspis för matlagningen och en kamin för värmen.
Transportmedel till arbetet och fram till byn bestod av trampcykel eller åka buss.
Sommartid under några år, gjorde båten Tärnan dagliga badturer mellan Näset och Labbsand.
Frånsett allt arbete med kaffeservering och festarrangemang under somrarna trivdes de och tyckte boplatsen var mycket vacker vid sjön Möckeln.

Krigsåren

Livet på Labbsand ändrades radikalt när Landstormens mannar invaderade området för att anlägga en beredskap och ett försvar av Bofors verkstäder och Karlskoga stad. Mor blev inkallad som Lotta och fick i uppdrag att koka mat till hundratals hungriga män. Innan en köksbarack blev uppsatt fick hon stå ute under bar himmel vid en kokvagn i vinterkylan. Den stora salen i stugan fick bli matsal, vilket innebar att en extra kamin blev inplacerad för att värma upp huset. El och telefon hade installerats tidigare.
Far tyckte om dessa år då det var liv och rörelse i stugan.

Men när de efter elva års tjänst fick ett erbjudande om en modern lägenhet i Karlskoga var de överens om att flytta.
Min bror, som genom födelsen var Amerikansk medborgare, fick vid uppnådd 20 års ålder välja vilket land han ville tillhöra för att göra sin militärtjänstgöring. Eftersom han valde det Amerikanska och kriget då var slut i Europa, men ockupationstrupper fanns förlagda i Tyskland, blev han stationerad där i 18 månader. Efter fullgjord värnplikt fick han därefter sin ”hemresa” till USA som ombesörjdes av det stora fartyget Queen Elisabeth.
Han fann sin hustru där och fick så småningom två söner.

”Amerikafebern”

Mor fick nu en orsak till en resa över Atlanten för att hälsa på sin son och nytillkomna sonhustrun 1947.
När hon kom tillbaka hem var det hon som övertalade Far att följa med till det stora landet i Väster. Hon hade räknat ut att om de tog anställning hos en miljonärsfamilj, Mor som kokerska och Far som trädgårdsmästare, så fick de mat och husrum på ett enkelt sätt och dessutom lön. Ett år gick men Far var inte så glad åt sin sysselsättning och dessutom tyckte han värmen var besvärande. Efter att ha hälsat på alla vänner och släktingar var det skönt att få åka hem till Sverige igen.
Arbetet fick han tillbaka vid AB Bofors, men det dröjde inte länge förrän han drabbades av sin sjukdom och dog vid 60-års ålder i lungcancer 1955.

Dessa år måste ha varit Mors bästa levnadsår. Varje vinter vistades de i det soliga och varma Florida i ”herrskapets” hus nära havet, höst och vår bodde de i lägenheten nära sjön Michigan, i Chicago, och på sommaren reste paret ut på lyxkryssningar med båt. Det betydde att då fick Mor semester och tog tillfället att resa till Sverige med sina favoritbåtar för att själv bli uppassad och få avkoppling.
Hon gjorde sig inte av med sin lilla lägenhet och därför fanns den alltid tillgänglig när hon kom på besök. Jag och min familj tyckte det var så roligt när hon kom hem för att se hur barnbarnen växte upp och utvecklade sig.
Eftersom hon tyckte om att fördriva sin fritid på de stora varuhusen med att inköpa snygga kläder och presenter till oss alla var det som lilla Julafton när hon delade ut sina paket. Det kom även flera paket per post till Jul.
Efter några år bytte hon ut båten mot flyget men hon har själv räknat ihop sina resor till 35 stycken tur och retur (med båt och flyg) under sin levnad. Under sin sista båtresa, juni 1971, med MS Kungsholm blev hon uppvaktad med en minnesgåva vid Kaptensmiddagen för att hon rest med dem så många gånger.

Svenska Amerika Linjen

Kryssningsfartygen hade kända namn som Gripsholm, Drottningholm, Kungsholm och Stockholm och var inredda som ett lyxhotell. De sju dygnen som det normalt tog över Atlanten var som en fest varje dag. Hytterna var inredda med två eller fyra bäddar samt hade toalettrum med dusch.
Passagerarna kunde roa sig med bio, musik, kortspel, bingo, bastu, bassängsimmning och på kvällarna var det dans. Det fanns frisörsalong och skönhetsvård samt vid behov tillgång till både läkare och sjuksköterska. I presentshopen fanns det vackra Svenska hantverk, glas och smycken. På däck kunde man sitta i bekväma stolar med något drickbart och odla nya bekantskaper, eller vara aktiv med sk. duvskytte och däckspel.
Vilket välbefinnande och nöje det innebar för många att få uppleva denna lyxtillvaro. Tänk bara att få sitta vid ett vackert dukat bord och bli serverad god mat i trevligt sällskap tre gånger om dagen, eftermiddagskaffe i salongen och kvällssmörgås före natten.
Vid Kaptensmiddagen hälsades alla passagerare välkomna ombord och maten var extra festligt tillredd. När desserten som bestod av glass, bars in av servitörerna, spelade orkestern musik och ljuset släcktes ned.

MS Kungsholm

Det var mycket effektfullt eftersom varje serveringsfat innehöll ett upplyst isblock med bokstäver i skeppets namn och dessutom på första och sista faten fanns en i is uthuggen vacker svan. Innan glassen serverades stod servitörerna i en lång rad och sjöng i kör en specialskriven sång om fartyget. Det var lika pampigt som en Nobelfest.
Före den efterföljande dansen kom en grupp iklädda bygdedräkt och uppförde några folkdanser, de kom sedan som artiga kavaljerer och bjöd upp de damer som ej hade något herrsällskap. Allt var så trevligt och festligt ordnat.
Tyvärr kunde stora isberg och tjock dimma eller orkanlika stormar göra resan onödigt dramatisk, men havet kunde också ligga lugnt som en spegel. Känslosamma och tårdrypande brukade avskeden vara ifrån kajerna när hundratals serpentinband brast vid avgången från hemlandet. Högtidligheten förstärktes av musik från både båt och kaj, det var ju dock ett stort äventyr för många.

Ålderdomshemmet

Mors sista 17 år upplevde hon på Torpdalshemmet i Karlskoga. Där trivdes hon mycket bra tills det blev ombyggt från att vara ett ålderdomshem till ett servicehus.
Hon har beskrivit de första åren där som att bo som gäst på ett fint pensionat, inte behövde hon oroa sig för tillagning av mat, disk, städning eller tvätta kläder. Tiden fördrev hon med sömnad, virkning, vävning och kortspel. Om vädret var gynnsamt blev det en promenad eftersom hon kunde komma och gå som hon ville. Att se på TV och lyssna till musik var också favoriter, hennes skivsamling innehöll många kända sånger. I ett flertal fotoalbum hade hon dokumenterat en hel del minnen som hon med glädje ville delge sina besökare. En annan hobby var att fotografera vackra blommor som blev underlag till målningar i akvarell. En hängiven blomsterodlare var hon också och omgav sig med många sorters krukväxter som fick en kärleksfull omvårdnad.
Matlagningen hade nog ändock varit hennes stora passion. I många olika sorters kök hade hon lagat god mat för hungriga magar, inga storverk tyckte hon, men fyllt med upplevelser och minnen.