Om släktvapen, adliga och oadliga

Tidigare publicerad i Strödda Annotationer nr 28 2002 och nr 30 2003

Text och bilder Sten Brangstad, Karlskoga

Bruket att föra släktvapen uppkom i England och Frankrike på 1100-talet. Det var på den tiden då stridande riddare var iförda rustning från topp till tå. Med visiret nedfällt på hjälmen var det omöjligt att känna igen vederbörande. Man kunde alltså ta fel på vän och fiende i stridens hetta. För att kunna identifiera en riddare kom man på iden att måla skölden på ett särskilt sätt för var och en. Till en början delade man in skölden i enkla färgfält som t.ex. (se bild 1):

Men snart började man också måla bilder, s.k. sköldemärken, på sköldarna. De kunde exempelvis se ut så här (se bild 2):

Efternamn/släktnamn i vår nutida mening förekom ju inte under tidig medeltid. Både hög och låg använde patronymikon, dvs. man satte -son eller -dotter efter faderns förnamn. För en del adelssläkter kom sköldemärket att ge namn åt släkten. Här är några av dem (se bild 3): Så småningom utbildades mycket bestämda regler för vapenkonstens tillämpning. En särskild ämbetsman, härolden, blev ansvarig för detta. Därav kommer ordet heraldik. Härolden upprättade också särskilda förteckningar, vapenrullor. Från att ursprungligen ha varit personliga ärvdes vapnen från far till son, och blev på så vis släktvapen. På 1200-talet började frälsemän att föra vapen i Sverige. Seden upptogs på 1300-talet även av ofrälse. De äldsta vapnen är alltså självtagna.

Men på 1400-talet började kungen förläna vapen till dem som samtidigt dubbades till riddare. De ofrälse fortsatte att anta egna vapen, och detta blev på 1600-talet så utbrett, att adeln blev irriterad och vädjade till kungen att sätta stopp för det. Adeln ville alltså ha ensamrätt till släktvapen. Några kungliga förordningar/resolutioner utfärdades med i huvudsak följande innehåll:

* Förbud att föra krona utan särskild tillåtelse (1681)
* Endast adeln far rätt att föra öppen hjälm eller adligt vapen (1698)
* Förbud för ofrälse att föra adlig sköld eller öppen hjälm (1762)

Av rädsla för bestraffning upphörde de flesta oadliga att föra vapen. Nyantagande blev alltmer sällsynt. Man hade tolkat bestämmelserna som totalförbud mot ofrälse släktvapen. Detta var dock fel. Förbuden gällde endast mot "krona", "öppen hjälm" och "adlig sköld". Vad menas då med dessa begrepp? Ett fullständigt släktvapen består av sköld, hjälm med hjälmtäcke samt hjälmprydnad.
Som framgår av figurerna (bild 4-6) är den öppna hjälmen försedd med byglar till skydd för ögonen.
Den slutna hjälmen har en springa att se genom. Observera också "halsklenoden" som endast förekommer på adliga hjälmar.
För adeln finns särskilda kronor (adlig, friherrlig och grevlig) som placeras över skölden. "Adlig sköld" är detsamma som ett adelsvapen. Det är ju egentligen rätt självklart att man inte ska ta en annan släkts vapen - vare sig det är adligt eller ej.

Att endast adeln har rätt till vapen är en utbredd missuppfattning. Förutsatt att man följer gällande regler står det var och en fritt att anta ett vapen för sig och sin släkt. Antagandet av borgerliga släktvapen har ökat under 1900-talet och alltjämt. Möjlighet att registrera såväl äldre som nyantagna släktvapen kan göras i SKANDINAVISK VAPENRULLA som utges i Kristianstad av en stiftelse med samma namn.

Till sist vill jag visa hur ett borgerligt släktvapen kan se ut. Jag tar vårt/mitt eget som exempel, eftersom det ligger närmast till hands.
Släktens äldste kände agnatiske förfader var skomakaren Olof Andersson (1740-1790) från Ör i Dalsland. Flera av hans ättlingar var skeppare, på Dalslands kanal och Vänern. Skomakarhammaren och styrratten syftar på dessa. Två av rattens handtag är formade som tjurhorn. Detta, liksom färgerna silver (vitt) och rött, återgår på Dalslands vapen. - Släktvapnet antogs 1957 av min far för sig och sina efterkommande.

_______________________

Tack, Axel Friberg, för din artikel om vapenkronor i "Strödda" nr 29. Det är riktigt som du skriver, att jag bara nämnde grevliga och friherrliga vapen i förbigående i min artikel (nr 28). Därför vill jag berätta lite mer utförligt om högadliga vapen.
Den adelsman som blev utnämnd till friherre fick sitt ursprungliga vapen (Bild 7) "förbättrat". Det friherrliga vapnet (Bild 8) har flera fält, och kronan på verket är bokstavligt talat friherrekronan som kröner skölden. På vardera sidan om kronan finns en hjälm med friherrlig krona.
Om en friherre blev upphöjd till greve, fick han förstås ett grevligt vapen (Bild 9). Vanligtvis förbättrades det friherrliga med flera fält när det gjordes till grevligt. Ovanför den stora skölden placeras tre hjälmar med grevliga kronor.
Den fiktiva släkt, som jag här har tagit som exempel, har ett släktvapen med s.k. störtad (neråtvänd) sparre som sköldemärke. Som synes förs detta ursprungliga vapen av alla tre släktgrenarna/ätterna. Hornen finns också med som hjälmprydnad i alla tre vapnen. Yxan som är ny hjälmprydnad på friherrevapnet syns också på grevevapnet.
Högadliga vapen har ibland sköldhållare, som ofta är djur, t ex lejon. De håller skölden, en från vardera sidan. Grevar och friherrar kan även föra hela skölden eller enbart stamvapnet utan hjälmar. En stor grevlig resp. friherrlig krona kröner då skölden.
Vad jag här i korthet har skissat gäller i huvudsak, men undantag finns.